Järnhanteringen kring sjön

Lessebo och Linnefors
Framställningen av järn har gamla anor i bygden. Järnframställning i större skala skedde på bruken i Lessebo och Linnefors mellan 1660-1880. Dessförinnan har mera lokal framställning av järn förekommit i vår bygd åtminstone sedan medeltid. Säkert har järnframställning kopplad till storgården Rostockaholme förekommit i Rasslebygd.

I samband med en av Per Melin ledd exkursion till Rasslebygd visade han på en slaggvarpshög. Idag är dessa dolda under århundradenas förna. Om man kommer på en upphöjning i marken kring kolgropar, som ger ifrån sig ett typiskt knastrande ljud, har man förmodligen stött på en slagghög.

Läs om Rasslebygd under Kolbottnar, kolgropar och tjärdalar.

Blästerbruk
Lokalt och i mindre skala har järn producerats kring sjöarna i bygden under kanske ännu längre tid.

Löften är rik på järnmalm i form av sjö- eller myrmalm. Bruket i Lessebo har historiskt haft rätten till malmen. Malmen har dessförinnan använts lokalt i form av s k blästerbruk. Blästerugnar har använts från järnålder till långt in i modern tid.

Sjömalmen togs oftast upp vintertid, när sjöarna frusit till. Med långa rakor samlades järnmalmen ihop i högar på bottnen, som sedan skopades upp.

I små låga ugnar smältes rödjord eller sjö- och myrmalm. Malmen blandades med träkol och upphettades för att skilja slaggen från järnet. Idag kan dessa blästerugnar främst lokaliseras genom fynd av slaggvarp.

Blästerbruket krävde stor hantverksskicklighet och detta småskaliga hantverk stod utanför central kontroll.

Inga kända fynd av slaggvarp eller fynd av ugnar har gjorts i Ingemundebo. Namnet Smedängen vid Löften ger dock en indikation om att det funnit någon form av järnhantering intill sjön.

I boken Långasjö Försök till en sockenbeskrivning (1938) skriver Sven Thunmark, som var limnolog i Lund, att sjömalmen tidigare haft en stor betydelse för järnframställningen i delar av södra Sverige. I Långasjö socken fanns sjö- och myrmalm, förutom i Löften, även i Törn och Harebosjön. I dessa tre sjöar gjorde Lessebo bruk inmutningar i slutet av 1850-talet. För Löften saknas uppgift om årtalet för Lessebo bruks inmutningen. Man kan dock förmoda att den skedde vid ungefär samma tidpunkt. Detta torde betyda att före denna tid var upphämtning av sjömalm tillåten för lokal bruk.

Sven Thunmark har på 1930-talet även funnit förekomst av järnmalm i sjöarna Skepen och Allgunnen. Vid denna tidpunkt gjordes även rekognoseringar i Löften. Han konstaterar då att på grund av sjösänkningen har stora delar av malmfläckarna respektive malmfälten hamnat på land.

De påträffade malmformerna utgörs av "grov och fin skraggmalm, stor och liten penningmalm, ärt- och hagelmalm samt malmkantade större stenar." Enligt Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) är skragg "av spröda, av lätt söndervittrande, slaggliknande oregelbundna kakor bestående av sjömalm". Enligt samma källa använder Carl von Linné ordet i ett av sina verk på 1730-talet.

Vi har under våra genomkorsningar i skogarna ännu inte funnit några säkra bevis för järnframställning i bygden vare sig i form av blästerugnar eller i form av slagghögar eller slaggvarp annat än i ovan nämnda Rasslebygd. Blästerugnarna var ofta murade i lera, vilket kan förklara varför de idag inte har bevarats för eftervärlden. Lertagen var därför viktiga i byarna. I Ingemundebo stadgas vid skiftet av Västergården 1828 att "Lertagsplan af en liten kärrkorra i Sjöhagen som skall afstakas till 4 kappelands widd." Lertagsplanen skulle "af alla delägarne begagnas, hwarefter dess hemmantal".

När Ingemundebo Byalagsförening 2020 restaurerade den gamla båtplatsen  i Sjöhagen genom att gräva bort en flera decimeter tjock vassmatta påträffades långa sjok av grå lera på sjöbotten.  Av själva kärrkorran finns dock inga lämningar.

I Riksantikvarieämbetets (RAÄ) Fornsök finns inte heller några uppgifter om järnframställningsplatser i bygden.

Smedjorna

Ingemundebo
Under Smedängen har vi skrivit om platsen för Ingemundebos två smedjor. Den första tros ha legat vid sjögatan från byn mot Löften. Den har så småningom flyttats till Backstugan Bastubrånen. Om detta står att läsa i Ingemundebo en by i Småland under två sekler på sidorna 149-151. Det finns en intressant koppling mellan kolmilan i Brunamåla och smedjan i Ingemundebo. I en bouppteckning från 1863 efter hemmansägaren Johannes Israelsson i Ingemundebo Östergård, som ägde backstugan Bastubrånen finns en skuld på 4 kronor för kol till torparen på Brunaholm Petter Gustaf Carlsson i Brunamåla.

Andra smedjor
Under hela 1800-talet bor det smeder i flera av sockens byar. Ett antal byar har som hyst smeder under hela perioden är bl a Plaggebo, Sibbahult, Kallamåla, Långasjö, Skallebo.

I Karsamåla fanns under flera decennier en guldsmed.

Att det bott smeder under flera generationer i en by behöver naturligtvis inte innebära att byn också haft en smedja. Under tiden fram till 1860 redovisas blott en handfull smeder i socknen enligt husförhörslängderna. Efter 1860 och framöver bor det ca 15 smeder i socknen. En förklaring till detta är förmodligen den ökande användning av järn i jordbruksredskapen, såsom plogar och djupharvar. Det stigande antalet hästar, som behövde skor, bidrar också till ökningen. När det gäller användandet av järnplogar var östra Småland senast i landet med detta. Just perioden kring 1870 är en brytningstid, när träredskapen börjar ersätta med järnredskap.

Brunamåla
I Gård och By i Långasjö Socken på sidan 228 nämns bysmedjan på Brunamåla 1:28 eller Nyadal. Här bodde smedmästaren Karl Jonas Dahlström från 1886 fram till sin död i början av 1930-talet. Smedjan revs 1935. Smedjan har legat till vänster strax efter avtaget från stora vägen mot Moshult.

GPS-koordinater: 56.6329, 15.4864

Harebo
Smeden Johan Pettersson bodde på Harebo Södergård 2:13. Han kom från Karlskrona 1844 och emigrerade till N. Amerika 1871. Enligt Göte Melin, som äger gården idag, har det aldrig funnits någon smedja på gården. Johan Petersson kan mycket väl ha arbetat på smedjan i Grimsgöl någon gång.

Huruvida Harebo haft en egen smedja är alltså oklart. Tre av de torp och backstugor som tillhörde Harebo har legat under Grimsgöls säteri. Torparna tjänade som daglönare på säteriet.

Ett av torpen kallades Smedjelyckan och låg enligt Gård och By i Långasjö Socken sidan 285 intill vägen mot Harebo Norregård. Huruvida det legat en smedja här är oklart. Parallellen till Ingemundebos Smedängen är uppenbar. Ingen av de 10-talet brukare av torpet mellan perioden 1820 fram till början av 1900-talet är dock antecknade som smed. Den siste som bodde i stugan var den till Ingemundebo avflyttade Ernst Kallenberg. Om den vittomtalade Kallenberg kan man läsa i Ingemundebo en by i Småland under två sekler på sidorna 154-155.

En regnig novemberdag 2019 hittade vi platsen där torpet Smedjelyckan stått.

Namnet Smedlyckan kan ha uppkommit, då torpet låg intill en lycka, som smederna på Grimsgöl hade rätt att bruka.  

Torpruin vid Smedjelyckan, GPS-koordinater: 56.6183, 15.4596

Grimsgöl
Till säteriet hörde 5 torp under revisor Stridsbergs tid (1883-98) enligt vad sonen Erik uppger i Gård och By i Långasjö Socken på sidan 254-255. Torpet Bokelund hade lagts ner i början på 1880-talet.

Endast ett av de kvarvarande torpen i slutet av 1800-talet låg på Grimsgölsdelen, nämligen torpet Nybygget. Detta skulle ockå komma att läggas ner i början på seklet. De övriga torpen låg på Harebosidan. Dessa var Moen, det ovan nämnda Smedjelyckan och Harebokvarn.

Säteriet hade en egen smedja. Var den låg är obekant.

Nordost om säteriet låg torpet Sandlyckan, som var bostad för flera av säteriets smeder. Torpet var endast torp under perioden innan det blev för att sedan fram till nedläggningen tjäna som bostad åt säteriets smeder. Torpet blev då backstuga, vilket bl a betydde att smederna inte gjorde dagsverken på säteriet.

Torpet/backstugan Sandlyckan, GPS-koordinater: 56.5991, 15.4659

Fyra smeder kom att bo på Sandlyckan: Karl Fredrik Rundgren 1863, Frans Wilhelm Rundgren 1863-1867, Karl Fredrik Wilhelm Sandahl 1867-1878 och Johan Rundgren 1879-1882. Grimsgöls säteri hade därefter ingen egen smed utan använde sig av smeden Sandahls tjänster.

I Gård och By i Långasjö Socken på sidan 257 berättar Erik Stridsberg, som växte upp på Grimsgöl under sin far Axel Stridsbergs tid om smeden Sandahl. Erik var född 1884, så mötena med smeden har har skett under 1890-talet. Sandlyckan hade lagts öde 1882, så besöken i Sandahls smedja har skett på en annan plats. Erik skriver: "Alldeles utanför gränsen till Grimsgöl vid vägen mot Långasjö utövade smeden Sandahl sin för en pojke så lockande hantering. Sandahl, som var född 1842 och tidigare varit gårdssmed på Grimsgöl, var alltid mycket vänlig och lät gärna oss pojkar titta på de olika tempona vid uthamrandet i smedjan av hästskor och annat."

1878 flyttar Sandahl till torpet Björkedal Långasjö Östergård 1:12, där han också dör 1938, 95 år gammal. Det måste vara här som pojkarna följt smedens arbete.

Björkedal, GPS-koordinater: 56.5949, 15.4497