Kolbottnar, kolgropar och tjärdalar

Kolningen i bygden kan ha pågått under den tid järnbruket i Linnefors var i drift alltså mellan åren 1738 och fram till på 1850-talet. Järnframställningen där byggde framförallt på sjömalm, som företrädesvis hämtades från sjön Törn. Behovet av träkol var stort och skogsråvaran i närområdet begränsad. Man kan nog räkna med att också byarna kring Löften var involverade i Linnefors verksamhet. Gösta Hultén skriver i sin bok Vägen till Lyckeby (2003) att bruket var Vissefjärdas största arbetsplats som förutom tiotalet smeder sysselsatte "ett 70-tal bruksarbetare och hundratals malmfiskare, kolare, vedhuggare och forbönder i Vissefjärda och Långasjö".

En alternativ användare av träkol var bruket i Lessebo, som startade sin järntillverkning redan på 1660-talet och som pågick ända fram till 1880-talet. Lessebo bruk hade rättigheterna till sjömalmen i Löften.

Vi har hittat kolbottnar efter resmilor i Ingemundebo, Brunamåla, Rasslebygd och Grimsgöl. Den i Ingemundebo ligger intill det område som kallas Gubbens plan.

Kolning har säkert förekommit i bygden från medeltiden och framåt. Den enklaste metoden var kolning i kolgropar, som i regel var upp till en meter djupa och 1-2 meter i diameter. De är svåra att upptäcka idag. Kanske är  gropen på Gubbens plan  en kolgrop?  I Rasslebygd finns ett stort antal kolgropar.

Kolgropen ersattes under 1600-talet av de större och mera effektiva milorna. Först i form av s k kvadratiska liggmilor, där veden staplades liggande. Dessa ersattes i sin tur av resmilorna, där veden staplades stående.

Alla kolningsmetoder byggde på principen om torrdestillation av veden, dvs att veden uppvärms utan tillförsel av syre. Detta skedde genom att veden täcktes med jord och torv. I anslutning till kolbottnarna finner man därför alltid gropar, som varit grustäkter för milan.

Gubbens plan
I Ingemundebo en by i Småland under två sekler skriver vi om Johannes Svensson på sidorna 243-244. Här kan vi berätta mera utförligt om honom.

Gubbens plan är utsatt på 1817 års karta.  Området utgörs av byns utmarker  och hela området är då bevuxet med asp. Vilken är anknytningen till de kolbottnar som är belägna ca 100 meter öster om Gubbens plan? Undantagsmannen Johannes Svensson har bebott Gubbens plan från 1819-1844 och är förmodligen den som gett namn åt platsen. Under denna tid har han förmodligen brukat åkrarna som undantagsman.

Bilderna ovan: Odlingsrösen på Gubbens plan, GPS-koordinater: 56.6365, 15.4675 

I bouppteckningen efter hans död överstiger skulderna  tillgångarna. Fem syskon står upptagna som arvingar. Tre av dem var närvarande vid bouppteckningen den 20 maj 1844.

I hans bouppteckning finns upptaget en stuga och en ladugård samt tre får. Huset värderas till 3 riksdaler och ladugården till 2 riksdaler. Både hus och ladugård måste ha varit i uselt skick. I kvarlåtenskapen finns 1 skäppa råg, 1 skäppa korn och lite lin. Bland de efterlämnade redskapen finns 2 liar, 2 skäror 2 lövknivar, 2 navare, 4 knivar och två handsågar. Detta tyder på att Johannes brukat undantagsåkern för sitt uppehälle.

I kvarlåtenskapen finns däremot inget som direkt knyter  Johannes Svensson till den kolning som  skedde vid kolbottnarna ca 100 meter öster om Gubbens plan.

Kanske har stugan ändå ha kunnat tjäna som kolarkoja och Johannes har kunnat övervaka milan därifrån.

Det finns tecken på att det funnits två kolbottnar på platsen. En lite större och en något mindre. Bägge förefaller vara cirkulära, vilket tyder på att det handlat om resmilor.  Det skall dock sägas att vid provtagning med jordsond gjordes inga kolfynd vare sig vid kolbottnarna eller den förmodade kolgropen.

Stora kolbottnen

Lilla kolbottnen

50 meter öster om kolbottnarna finns en stensatt grop med oklar funktion. Det kan vara en kolgrop eller en kolarkoja eller förvaringsplats av något slag.

GPS-koordinater: 56.635475, 15.469233

Kolbotten och kolarkoja i Brunamåla
Strax intill vägen, som leder från Brunamåla mot kyrkvägen, uppe på en höjd på vänster hand ligger de synliga resterna av en resmila. Fler gropar strax intill har tjänat som grustag för att täcka milan. Milan är ca 9 meter i diameter. Strax ovanför finns resterna av en kolarkoja med en spis. Kojan har haft tak och sittbrunnar. Kolarna skulle inte sova utan sitta upp och övervaka milan.  

Kolbotten

Kolarkoja, GPS-koordinater: 56.6247, 15.4606

Tjärdalen på Orraholm
Våren 2019 upptäcker vi en stensatt grop strax intill platsen för torpet Orraholm. Gropen, som fyllts med ris och grenar från avverkningen, ligger i en sluttning. Eftersom vi samtidigt hittade en källarruin , så kan man utesluta att det rör som om ytterligare en källare, vilket stärker antagandet att det kan vara en tjärdal/-grop.

I Gunnar Wetterbergs bok Träd (Bonniers 2018) skriver han att tjärdalen ofta var stensatt eller klädd med näver, bark, takspån eller  brädor i botten. Den var utgrävd i en backe med en naturlig lutning för att tjäran skulle rinna neråt och samlas upp i ett kärl. Råvaran var stubbar av särskild kådrik tall.

Under rubriken Torpet Orraholm skriver vi mer om tjärdalen.

Tjärdal på Orraholm, GPS-koordinater: 56.6401, 15.4271

Kolgropar och kolbottnar i Rasslebygd
Rasslebygd är en by lite nordost om Emmaboda. Under medeltiden har byns marker legat under huvudgården Rostockaholme. Gården var en stormannagård och traktens bönder har försett gården med förnödenheter bl a tjära och järn. För järnframställningen krävdes träkol.

I anslutning till Emmaboda festivalområde har man funnit en stor mängd kolgropar, kolbottnar och högar med slaggvarp.

Dessa fynd har vi inte gjort utan de skall tillskrivas Emmabodabygdens Historiska Förening och dess ordförande Per Melin, som guidat oss på platsen. Föreningen har tillsammans med Kalmar Läns Museum svarat för de uppmärksammade utgrävningarna av huvudgården.

Enligt Per Melin skall träkolsframställningen knytas till huvudgården behov av järn.

Rostockaholme uppfördes någon gång mellan 1000-1100 och överges på 1400-talet. Stämmer Per Melins teori skall alltså främst kolgroparna och slagghögarna varit mycket gamla. På platsen finns också kolbottnar och resterna av en kolarkoja. Dessa är förmodligen av mycket yngre datum. Det rör sig om resmilor, som började användas på 1600-talet.

Nedanstående bilder från platsen är tagna i oktober 2019.

En av ca 10-talet kolgropar i Rasslebygd

Kolarkoja med eldstad. Som synes har kojan stora likheter med den i Brunamåla.

Kolbotten i anslutning till kolarkojan. Jordprovet visar på riklig förekomst av träkol.

Kolbottnarna i Grimsgöl
Grimsgöl var en sätesgård strax norr om Långasjö kyrkby. I Kulturmiljöprogram för Emmaboda Kommun (Grimsgöl) skildras säteriets historia och dess många verksamheter.

Säteriet hade flera smedjor och därmed behov att träkol för sin järnhantering. Enligt Dagmar Jacobsson, som var maka till Grimsgöls ägare Helgo Jacobsson, tändes de första kolmilorna på säteriet 1937. "Avfallet från sågen och den sekunda veden kolades till järnbrukskol".  Citatet är hämtat från Gård och By i Långasjö socken sidan 263.

Sågen hade uppförts 1936.

De bybor i Ingemundebo, som gick i skola i Långasjö i början av 1950-talet, minns ännu röken från kolmilorna. 

I en fotnot i texten i Kulturmiljöprogrammet på sidan 5 sägs: "Kolmilorna anlades på platsen där den gamla badplatsen legat innan sjösänkningen. Kolet såldes via Texaco under namnet "Grimsgölskol" och fraktades från kolningsplatsen till Emmaboda järnvägsstation där den lastades på kolvagnar. Det sägs vidare att "idag finns inga spår av denna verksamhet". Nedanstående bilder tagna  i oktober 2019 jävar dock  delvis detta påstående.

Kolningen under 1940- och -50-talet bedrevs på flera andra ställen i bygden. Behovet av gengaskol var stort eftersom tillgången på petroleumprodukter var mycket begränsad. Enligt en artikel i Träskoposten 2013:4 fanns kolmilor och kolugnar på fler platser än Grimsgöl. De byar som räknas upp är Råamåla, Piggsmåla, Skurebo och Kallamåla

I oktober 2019 besökte vi Grimsgöl i sällskap med Erland Berg. Erland är född i Långasjö 1943 och är son till smeden Ragnar Berg i Långasjö. Som barn minns Erland mycket väl kolarna, när de kom till faderns smedja för att få sina verktyg reparerade. Han såg dem också på platsen för kolmilorna. Med sin svarta skinn och nedsotade kläder tedde de sig lätt skräckinjagande. Kolarna var inte heller från trakten utan var inhyrda av säteriets ägare.  På samma ställe som ovan berättar Dagmar Jakobsson om de huggarkurser som anordnades på säteriet under krigsåren på grund av arbetskraftsbrist. "Deltagare i kurserna utgjordes i huvudsak av flyktingar:  ester, letter, polacker, danskar, norrmän, men också svenskar."

Vi går från korsningen vid Harebokvarn och Långsjövägen på vägen förbi bergtäkten och de stora grus- och makadamhögarna. Längs hela vägen fram till platsen för kolningen har Långasjö-Eriksson tagit grus till vägbyggena i trakten. Erland minns att hela vägen fylldes av lastbilar för transport av schaktmassorna.

Framme vid platsen för kolningen har vi svårt att se några kolbottnar. De enda synliga bevisen för att här har kolats är resterna av kolarkojan i form av en tjärpappsklädd bjälke och resterna av ett spisrör.

Rester av kolarkojan i Grimsgöl 

Här är en gammal bild på en kolmila i Grimsgöl. Foto: Jan Erik Anderbjörk/Kulturparken Småland/Smålands museum

Vi fortsätter in mot egendomen och stöter på det sågverk, som drevs fram till 1950-talet. Bredvid sågen finns fundamentet till sågens ångturbin med rester av skorsten och en djup stensatt brunn med ca 2 meters diameter. Brunnen är helt otäckt och måste utgöra en fara för både folk och fä.

Interiör från sågen

Sågen med fundament till ångturbin, skorstensrör och brunn

Tjärgropen/tjärdalen i Tjockeboda
I november 1977 besökte Riksantikvarieämbetets (RAÄ) inte namngivne rapportör en plats i Tjockeboda, som han benämnde Tjärdal-tjärframställningsplats.

Så här beskriver han platsen: "130 m över havet. 3,5 m norr om brukningsväg. VSV-sluttning i moränmark. Tjärdal, rund. 14 m i diameter 0,3-1m hög. I mitten fördjupning - 7 m i diameter och 1,2 m djup. I VSV öppning 3 m bred. Övermossad och övertorvad med 15-tal granar och belagd med ris."

I dag återfinns hans rapport i Fornsök med nummer L1954:2939 under den något märkliga rubriken Kemisk industri.

När vi nästan på dagen 42 år senare besöker platsen är det lätt att känna igen sig i beskrivningen. Det mesta är sig likt. Granarna har hunnit bli större och ris och mossor tätare.

Vid undersökning med jordsond visar redan första provet på riklig förekomst av kol.

Enligt Riksantikvarieämbetets egna definitioner är tjärdalen och tjärgropen uppbyggd på samma sätt med en konisk tratt uppbyggd av timmer, stenblock och på senare tid av plåt. Tjärgropen är nergrävd och tjärdalen är anlagd ovan mark.

Även om definitionen av tjärdal inte riktigt stämmer med våra erfarenheter, så är beskrivning av tjärgropen mera passande. Gropen är grävd och sand och sten upplagd i en ring kring den 14 meter breda gropen, som smalnar av likt en kon till 7 meter vid 1,2 meters djup.

Tjärgrop/-dal i Tjockeboda, GPS-koordinater: 56.6366, 15.4014

Jordsond med kol