Pestkyrkogårdarna

När Karl XII 1711 utfärdade sin förordning, som förbjöd de pestdöda att begravas på kyrkogården i Långasjö, påbjöds samtidigt att de döda ofördröjligen skulle begravas i byn. Om lagen följdes vet vi inte. Om så hade varit fallet så skulle det finnas 38 pestkyrkogårdar i socknen.

Förutom den väldokumenterade pestkyrkogården i Ingemundebo, som beskrivs i boken Ingemundebo en by i Småland under två sekler och på sidan Stenyxorna i Ingemundebo, finns det uppgifter om relativt få pestkyrkogårdar i trakten.

I Kalmar Läns museums inventering av byarna i Långasjö, som dock bara omfattar 9 av de totalt 38 byarna i socken, finns uppgifter om petskyrkogårder i Trollamåla, Skurebo och Piggsmåla. Ingen av dessa platser är dock utmärkta i terrängen.

Moshult

Mest känd är är dock den i Moshult med sitt imponerande träkors och sina vällagda kyrkogårdsmurar och som givit stoff åt Vilhelm Mobergs berättelse Brudarnas källa.

Pestkyrkogården i Moshult

Brunamåla
Också Ingemundebos grannby Brunamåla har sin pestkyrkogård. Denna har dock aldrig utmärkts och är idag svår att lokalisera. I enskifteskartan från 1825 finns ingen kyrkogård antecknad. En plats som kallas Galgabacken finns emellertid utsatt och har beteckningen 377 (sidan 39) och låg på Petter Persson den äldres mark (gården C). Gården ägs idag av Bengt Elvingssons stärbhus. Deta skall dock inte vara platsen för pestkyrkogården, vilket kanske hade varit en rimlig plats att begava de döda på.

I Riksantikvarieämbetets Fornsök finns en annan plats angiven även om det vid ett inventeringstillfälle 1977 inte hittades några lämningar. Kyrkogården skulle mäta 8x10 meter och vara orienterad i NÖ-SV-riktning och placerad intill två kullar. Orientering: 15 meter väster om åker och ladugård. Den ladugård som avses är Kurt Johanssons fastighet Brunamåla 1:37. I Gård och by på sidan 226 står att läsa: "Bakom ladugården har enligt traditionen funnits en pestkyrkogård."

Djurkyrkogårdar

På bilden ovan anar man en cirkelrund upphöjning i marken med en diameter på ca 2 meter. Under mossan ligger ett lager med sten, som måste vara ett verk av människohand.

En rimlig gissning är att detta rör sig om en boskapsgrav av något slag. Stenläggningen har förmodligen tillkommit för att förhindra intrång i graven från t ex rävar och gnagare.

Graven ligger i den torphage, som soldaten på Ingemundebos soldattorp Östergård rote nr 32 hade rätt att nyttja enligt protokollet till 1824 års enskifteskarta. Roten som var en av Konga kompanis största beräknades kunna föda 3 kor och ett par får (Collin: Knektar i Konga kompani sidan 279). Graven skulle säkert kunna rymma hela soldattorpets djurbesättning vid ett mjältbrandsutbrott. Vanligtvis begravde man djuren intill den plats där de avlidit.

Hur gammal är graven? Det har funnits betande boskap i torphagen åtminstone sedan enskiftet 1824, då soldattorpet flyttades hit. Dessförinnan fanns också Långens torp på platsen. Innehavaren av detta torp hade också rätt till bete i torphagen.

Varför just en mjältbrandsgrav? Mjältbrandsutbrott, som orsakas av antraxbakterien, bland nötkreaturen var mycket vanliga i Sverige ända fram på 1940-talet. I landet finns mer än 3000 dokumenterade mjältbrandsgravar.

Ville, som står mitt på graven, är vår ständige följeslagare på våra upptäcktsfärder.

Neikters tall

Inte långt från den ovan beskrivna mjältbrandsgraven växer denna ca 200-åriga tall.

Vi har döpt den till Neikters tall efter Wilhelm Neikter i Brunamåla, som förvärvat den från Fritjof Alm i Ingemundebo på 1920-talet. Det 12 hektar stora området har därefter av byborna kallats Neikterhagen.

Idag har området återköpts och tillhör fastigheten Furulund i Ingemundebo.

Eftersom tallen vuxit i en hage verkar den ha fredats från avverkning. Den beräknas vara drygt 200 år. Tallen mäter 233 cm i omkrets och är ca 25 meter hög. Det är 11 meter till första grenparet. Detta är förmodligen bygdens äldsta tall. Den borde enligt Kulturmiljölagens artskyddsförordning vara fridlyst.

När en tall blir närmare 200 år börjar barken spricka upp i decimeterstora bitar, s k pansarbark.

En tall av denna storlek kallas ibland för en örntall.