Staffan Nilsson på Redaholm alias soldaten Dufva

Under fliken Västra Löftens torp och backstugor har vi mött Staffan Nilsson som hemmansägare i Harebo och senare som torpare/backstugosittare på Redaholm.

Under sitt 75-åriga liv hann Staffan Nilsson på Redaholm ikläda sig många skepnader. Han var bondson, dräng, hemmansägare två gånger om, torpare och backstugusittare samt beväringssoldat i Norge och lumpsamlare och fiskare. Alltså ett minst sagt brokigt liv

Det som emellertid först väckte vårt intresse för honom var en notis i Gård och By, som var minst sagt uppseendeväckande. Men vi tar det från början.

De första 20 åren: 1792 - 1813
Det är något oklart när bondsonen Staffan från Skutaryd i Vissefjärda socken verkligen föddes. I kyrkböckerna anges både 1792 och 1795. Allt talar dock för att han föddes 1792. Också datum för födelsen varierar: 27/11 1792, 27/4 1792 och 21/3 1795.

Man kan undra över detta förhållande. Förklaringen är förmodligen slarv från prästerna i de tre socknar han bodde i under sin levnad: Vissefjärda, Linneryd och slutligen Långasjö.

Detta var före personnumrens tid och rätt födelsedatum var kanske inte av större betydelse. Det är först in på 1900-talet man börjar fira någons födelsedag. Namnsdagar firades däremot långt tidigare.

Ett vanligt öde för bondsönerna var att de fick tjäna dräng innan de kunde bli egen som hemmansägare, torpare eller kanske soldat.

Staffan hade tjänat dräng i Långasjö Östergård fram till i september 1813, då en avgörande förändring sker i hans liv.

Tiden som hemmansägare: 1813-1827
Den 28/12 1813 gifter Staffan Nilsson sig med hemmansägardottern Catharina på Hvitahult Södergård i Linneryd. I och med giftermålet blir paret ägare eller åtminstone brukare av gården. Paret tar över gården efter Catharinas syster och dennes man. Han hade mönstrat beväring (se nedan) och försvunnit under oklara omständigheter. Kanske deserterade han och lämnade fru och gård eller så var orsaken att gården var i dåligt skick.

Åren i Hvitahult blir också de kanske mest händelserika i hans liv. Här föds två av hans fyra döttrar och en son, som emellertid dör i späd ålder.

Under de här åren blir han också uttagen till beväringstjänst och deltar i kampanjen i Norge sommar 1814. Mer om detta längre fram.

Under något dunkla omständigheter flyttar han från gården i Linneryd 1824. Kanske gör han samma erfarenhet som svågern och svägerskan. Gården var för dålig för att försörja familjen.

Nu flyttar familjen till Harebo, där han kommer att leva resten av sitt liv. Gården är Harebo Norregård 1:15 på blott 5/96 mantal, alltså en tämligen liten gård. Detta är kanske förklaringen till att familjen lämnar gården redan efter ett fåtal år. Inte heller denna gård kunde föda två vuxna och fyra barn. Hustrun var sjuklig och kanske slog skördarna fel, kanske var Staffan Nilsson heller ingen riktigt bra bonde. Det sistnämnda är kanske ändå de bägge hemmansbytena ett tecken på. Han tycks helt enkelt inte ha varit rätt man att rusta upp ett magert hemman.

Backstugan Redaholm: 1827-1867
Första gången vi hittar honom och familjen under Redaholm är i husförhörslängden 1830. Han skrivs då som torpare/ lumphandlare med hustrun Catharina och nu fyra döttrar: Lena Stina, Johanna, Anna Maria och den helt nyfödda Carolina.

1837 förlorar han av någon anledning sitt torpkontrakt och kommer återstoden av sitt liv att vara backstugusittare. Han klarade förmodligen inte av att betala de årliga arrendena till den som övertagit hans gård.

Hustrun, som varit sjuklig länge, dör 1856. Staffan kommer därefter att leva med tre av döttrarna i stugan fram till sin egen död 1867.

Han tycks i huvudsak ha försörjt sig som lumphandlare och daglönare. Kanske samlade han textillump till bruket i Lessebo.

Fisket
Något förbryllande hittar vi dock en rad fiskeredskap i hans bouppteckning bl a sju fiskenät. Normalt hade en torpare och långt mindre en backstugosittare rätt till fiske. Staffan Nilsson tycks dock ha fått inskrivet i sitt torpkontrakt att han hade rätt att fiska i Harebosjön eller Löften eller kanske i bäggedera.

I bouppteckningen efter honom finns en intressant uppgift. Vid sin död har han en fordran på ägaren till Grimsgöls säteri, löjtnant Nylander på fem riksdaler, vilket enligt samma källa motsvarar 10 dagsverken eller 10 dagars fiske. Ett extra dagsverke betalades på Grimsgöl med 50 öre om dagen.

Kanske hade han levererat resultatet av 10 dagars fiske och inte fått betalt.

Det verkar således som om Staffan Nilsson bedrev fiske i ganska stor skala. Med tanke på att han inte tycks ha varit någon särskilt skicklig bonde eller torpare får man förmoda att han i huvudsak livnärde sig och familjen på att fiska. Att han förvärvat rätten att fiska i Grimsgöls fiskevatten är troligt. Grimsgöls säteri hade fiskerätt i både Löften och Harebosjön men också Grimsjön och Törn.

På andra sidan Löften hade torparen på nuvarande Orraholm genom ett kontrakt 1809 fått rätten till fiske i Löften. Detta till trots blev han dock stämd inför Konga häradsrätt för tjuvfiske, vilket han dock frikändes från. Detta visar hur hemmansägarna runt sjön noga bevakade sin rätt till fisket i sjön och inte skänkte bort den hur som helst.

Johanna Staffansdotter: 1867-1910
Dottern Johanna tar över stugan efter faderns död . 1892 gifter hon sig med garveriarbetaren Sven Gustaf Magnusson. Då är hon 73 år och äktenskapet blir av naturliga skäl barnlöst. Paret blir det sista som bor på Redaholm. Johanna dör för egen hand 1910 och tre år senare dör maken. Ingen tycks därefter ha bott på Redaholm. När backstugan revs är obekant.

Soldaten Dufva eller beväringen Staffan Nilsson

På sidan 285 i Gård och By i Långasjö socken, står det om Staffan Nilsson" Säges ha varit med i norska kriget 1813 och öppnat vinkällare i Kristiania". Det låter som en skröna, som gått i bygden fram till våra dagar, men den visar sig dock ha en viss verklighetsförankring.

Så här skulle det ha kunnat gå till:

Staffan Nilsson föddes, som vi sett ovan, i Vissefjärda 1792-03-27. Eftersom hans rätta ålder har en viss betydelse i fortsättningen är det viktigt att han verkligen föddes 1792.

Enligt Collins Knektar i Konga kompani på sidan 57 beslutade 1812 års riksdag om tillkomsten av den s k beväringsinrättningen. Detta kom att bli första steget mot avvecklingen av indelningsverket och första steget mot den allmänna värnplikten i början av 1900-talet.

Beväringsinrättningen innebar att varje krigsduglig man mellan 20 och 25 är var skyldig att delta i landets försvar.

Beväringen indelades i fem klasser, som var liktydigt med åldersklasser.

Endast den första åldersklassen mönstrades och övades. Eftersom Staffan Nilsson fyllde 20 år i mars 1812, torde han vara bland de allra första som mönstrades i bygden. Beväringen övades inledningsvis i 12 dagar under det indelta befälet. Staffan Nilsson borde såldes någon gång under 1813 övats och blivit soldat nummer 40 Dufva, vilket flera anteckningar i husförhörslängderna bekräftar.

Detta förklarar också varför han inte återfinns som indelt soldat i Konga kompani och heller inte i Det centrala soldatregistret.

Var kommer då Norge och Kristiania in i bilden?

Enligt Collin deltog Kalmar regemente och därmed Konga kompani, som Staffan Nilsson eller soldaten Dufva förmodligen tillhörde, i den norska kampanjen 1814.

I slutet av juli 1814 går två svenska armékårer in i Norge. Norrmännen som tidigare i maj utropat sin självständighet tvingas nu av den militära övermakten att förenas med Sverige i en union med den svenske kungen som statsöverhuvud. Unionen som hatades av norrmännen upplöstes som bekant 1905.

Enligt rullorna deltog 133 man från Konga kompani i kampanjen, som i allt var helt oblodig.

Ingen av dessa uppges döda i strid. Fem av dessa 133 var beväringar och en av dem var med största sannolikhet Staffan Nilsson alias soldaten Dufva.

Vi vet att Staffan Nilsson den 28 december 1813 hade gift sig i Vitahult i Linneryd med Catarina Petersdotter och blivit hemmansägare där.

Året därpå ikläder han sig alltså soldatuniformen och vistas på sommaren och hösten i närheten av Kristiania. Om han under denna tid eller sedan han hemförlovats återknyter till någon kontakt han kanske fått under tiden är naturligtvis helt omöjligt att veta något om.

Att han som relativt nygift och med en dotter, som föds 1815, skulle ha ägnat sig åt vinutskänkning i Kristiania är nog inte så troligt.

Det är svårt att veta hur en sådan skröna uppstår. Den kanske förändras från den ena generationens bybor till den andra.

Kanske hade Staffan Nilsson vid något tillfälle besökt en vinkällare under en permission och bara tagit sig ett glas vin eller så var han helt enkelt en skrodör, som hittade på en historia för att imponera på byborna.

Vi lär aldrig få veta hur det verkligen var med denna lokala Norgehistoria.